Att blogga eller inte blogga...

2012 blev inget bloggår för mig. Vet inte om 2013 blir det heller... samtidigt är jag inte beredd att lägga ner. Bloggen är ju som en dagbok, otroligt dyrbar när man blickar tillbaka! Ni vet vad jag menar, alla ni som bloggar.
Men å andra sidan: jag vet verkligen inte om jag lyckas ta mig över trösklarna:

För det första detta med bildhantering, bloggverktyg och allt annat tekniskt... Jag har fortfarande inte lyckats lära mig det. Byt bloggverktyg säger ni då. Tja, jag vet inte. Har provat både wordpress och blogg. se, men blir bara mer förvirrad. Det är en sådan enorm ansträngning varje gång jag ska ha ut nåt. Nu när jag inte bloggat på ett tag har jag ingen aning om hur man gör igen... Därav den fula bloggdesignen.
Jag ska avslöja omfattningen av mitt handikapp: för ett tag sedan lanserades en fantastisk sajt där jag har möjlighet att berätta om mitt liv som egen företagare med det varumärke jag representerar: ilovemymk.se
Min fantastiska kollega Tua har berättat sin story på den finska sajten, dock på svenska eftersom hon är finlandssvensk, och jag är så stolt över henne!
Jag har fått frågor om när jag ska lägga upp mitt bidrag, men sanningen är att jag inte ens har börjat... Och ändå är allt förberett. Så då förstår du att bloggandet är en historia för sig.

För det andra: hur offentlig vill jag vara? Hur tänker andra om den biten? Vissa verkar fundera väldigt lite på det, eller så har de en så genomtänkt strategi att det inte märks alls. Andra, som jag funderar mer på de här sakerna, och i vissa fall leder det ju till att de slutar blogga över huvudtaget.

Ja, så går tankarna i mitt huvud idag. Få se var jag landar, om jag landar :-).

En konferensvecka senare...

Dagarna går så otroligt snabbt, speciellt när man har roligt! Vi hade en fantastisk konferens i vår församling i förra veckan, och eftersom maken är väldigt engagerad i konferensen via sitt jobb, och vi andra gillar att hänga där hur som helst, så kretsade allt kring det. Huset såg ut som ett slagfält när veckan var slut, för vi hade mest varit hemma och bytt kläder och ätit mellan varven: att ingen hunnit städa, bädda diska eller tvätta  är en världslig sak, eller... :-).
Roligt hade vi i alla fall. Nu tre dygn senare, är vi fortfarande inte riktigt ikapp. Idag börjar det nya seminarieåret i mitt jobb, och det är en milstolpe, ungefär som nyår mitt i sommaren! jag har försökt jobba lite inför min resa till Finland i helgen samt förbereda för en riktigt stor dag i morgon: Vår underbare store kille fyller 18 år i morgon! Wow, jag är så stolt över honom, och jag kan absolut inte fatta att det gått 18 år sedan han föddes på Centralsjukhuset i Karleby... Det känns både underbart och vemodigt att han nu är"vuxen". I morgon ska vi i alla fall ha kalas här hemma för alla kompisar, och det ska blir roligt!! På bilden är vår hjälte bara 15, men jag gillar det här fotot, det är från när han slutade nian.

Dags för förändring och förnyelse!

När jag började blogga för tre år sedan kändes Viviannes Värld helt rätt! Sedan dess har mycket förändrats, förstås. Konstigt vore det annars.
En sak jag inte varit helt bekväm med det senaste året, är att allt flera bloggnamn nu innehåller bloggarens namn +Värld. Bland dessa bloggar finns det åtminstone en som är rätt stor, och fastän jag själv vet att jag hann före vissa andra med mitt bloggnamn, så har jag länge nu känt mig som en liten copycat...

Så, nu startar jag mariavivianne i stället. Det känns bra! Jag tar det långsamt, och när jag är redo kommer jag att länka över från den gamla bloggen. Men det är ingen brådska :-).

Just nu är den nya bloggen min lilla hemlis!

Fin present!

Igår kväll fick jag detta supersöta halsband i present av dessa och dessa underbara människor! TACK!
Jag önskar er en helt underbar sommar!

Fler fina saker hittar du här.

Shanghai

Det är inte klokt vad dagarna går fort! En hel månad har gått sedan jag var i Shanghai, och idag pluggade jag in kameran i datorn och tittade mina foton från resan för första gången...
Jag tar alltid lite underliga bilder. För det första är jag ingen strålande fotograf, och för det andra tycker jag att det mest intressanta är människor. Främmande människor får man förstås fota med en viss försiktighet och/eller fråga om lov. Jag ska lägga ut mer bilder vartefter, men här kommer några snapshots från staden.

I en stad med 24 miljoner invånare finns det gott om arbetskraft. Bl a dessa städande män och kvinnor som fanns överallt!!! Inte minsta tuggummi fick ligga kvar på trottoarerna längs huvudstråken där vi för det mesta rörde oss.

I Jadebuddhans tempel använde de till och med maskin för att tvätta stenplattorna utomhus. En enorm kontrast till den fruktansvärda misär vi såg utanför templet: tiggare i skaror, handikappade, lemlästade barn och vuxna som nästan kastade sig över oss. Svårt att hantera och hjärtat bara grät när man var tvungen att rädda sig undan dem in i turistbussen. Vi var strängeligen förbjudna att ge något till någon... Och jag kan på sätt och vis förstå varför: samtidigt som vi led så med dessa stackars människor, så visade deras sätt ganska tydligt på att tiggeriet var en business, mer än något annat. Men barnen, barnen: man skulle ju vilja ta dem alla med hem!

Shanghaineserna (vår guide var engelsktalande, och hon kallade sig för det mesta "Shanghainese", inte Chinese) var väldigt coola och snygga, speciellt de yngre. Varuhusen var överfulla med lyxiga varor, till högre priser än här hemma faktiskt: H&M, GAP, Guess -you name it... Vi handlade ju inte så mycket i varuhusen, utan mest i så kallade Copymarkets och på Skrädderimarknader. Hur skoj som helst!

Uniformerade vakter och poliser var ungefär lika vanliga som städare. De var flitiga på att dela ut böter också :-).

Om du vill köpa den här skyskrapan  till höger så kan du ringa 5118 3333. Det står på banderollen mitt på huset. Fast du bör kunna kinesiska, de var inte särskilt engelsktalande av sig. Inte ens taxichaufförerna kunde läsa västerländska bokstäver, så vart vi än åkte fick vi ta med oss lappar skrivna på kinesiska av vår fantastiska guide. Annars hade vi knappast hittat hem än :-).

Detta är vår guide. Vi älskade henne! Hon är trettio år gammal och enda barnet. Hon bor med sina föräldrar och det var de som bestämde att hon skulle utbilda sig till guide på universitetet. Hon kan, enligt egen utsago, inte städa eller laga mat för det sköter hennes mamma, medan hon jobbar för familjens försörjning. Hon gav oss lite gossip och berättade att hon har en expojkvän från en annan stad långt borta. Han är också enda barnet med ansvar för sina föräldrar. Det var en olöslig ekvation med två föräldrapar från olika delar av landet så de älskande fick inte varandra. Inga happy endings i sikte här inte.

Dark Shadows och bloggtips

Idag blev jag glad. Kikade in hos Salig-blandning och såg att min goa vän bloggar igen. Så kul! Då finns det hopp för mig med, alltså :-)...

Hipp som happ fick jag för mig att jag skulle på bio i förrgår. Har varit väldigt sugen på Dark Shadows. Vampyrer är inte riktigt min grej, men jag är väldigt svag för Johnny Depp och tycker att Tim Burton är ett geni. Ingen av dem gjorde mig besviken. Det var bar en liten twist i manuset som jag tyckte var onödig, filmen hade varit bättre utan just den grejen. Nu tänker jag inte avslöja vad det var, ifall du tänker se filmen.
Vilket jag inte rekommenderar om du:
a) är rädd för spöken
b) ogillar vampyrer och allehanda sagofigurer
c) har svårt för blod.

Det låter ju rejält läskigt, men det är faktiskt en komedi. Åldersgränsen är satt till elva år. Min elvaåring ska dock INTE se den. Så det så :-).

Min absoluta favoritfilm med Johnny Depp är för övrigt The man who cried från år 2000. Christina Ricci, en annan av mina favoritskådsar, gör den kvinnliga huvudrollen, och de är ett otroligt vackert par.
The man who Cried är definitivt ingen komedi. Se den om du vill gråta, och njut av filmmusiken, den är fenomenal! Jag har till och med köpt soundtracket.

Update

Som jag skrev tidigare, så är det mycket på G just nu, och så kommer det troligen att fortsätta hela 2012. Mitt fokus är definitivt på andra saker än att uppdatera en blogg, men samtidigt saknar jag bloggandet. Det har gått mig i blodet litegrann, även om jag är kass på foton och allt det tekniska runt omkring.
De senaste månaderna har bjudit på en del oförutsedda upplevelser, och så är det ju alltid i livet :-).  Det blir inte alltid som man tänkt sig, eller blir det det?
Jag är en stor förespråkare av positivt tänkande, men det är klart att det finns en massa saker vi inte kan styra över i livet. För det mesta blir det ju bra i alla fall!
Just nu befinner jag mig i tankarna några veckor framåt, nämligen i början av maj då jag och ett gäng härliga kollegor åker på en utbildningsresa till Shanghai av alla ställen!
Här kommer en bild från den förra resan, som gick till Sydafrika. Jag längtar efter att få resa till dit på nytt, det är ett helt fantastiskt land!

Jag ska föreläsa ett pass under resan till Shanghai, och det börjar vara hög tid att förbereda manuset för den föreläsningen.
 För snart två veckor sedan deltog jag i en konferens som hölls i Waterfront Conference Center i Stockholm, och där hade jag också äran att föreläsa för mina kollegor på temat Enjoying the Journey. Det var superkul!
I mars besökte jag motsvarande konferens för den finska marknaden, och fick då lyssna till bland andra min kära vän och kollega Anni, som var med till Sydafrika och även följer med till Shanghai.

Här sitter Anni och jag vid hotellet i Sandton, Johannesburgs finansdistrikt. Vi är vita som lakan båda två, och lyckades båda bränna oss rejält fast vi knappt solade under resan. I Shanghai blir det i alla fall inget solande, utan mer fortbildning och så shopping på fritiden. Inte fy skam det heller!

Lycka är

att hitta ett hundra år gammalt trägolv under världens fulaste korkmatta. Maken har slipat, jag har såpskurat. Nu ska vi ta itu med resten av rummet ;-). Glad påsk!

Fredagsmys à la Prinsessan

Ååh, det regnar vattenpölar! ropar lilla damen förtjust när det iskalla regnet/snöslasket börjar vräka ner. Så nu är eftermiddagen räddad. Jag fryser...

HEN

Nu var det länge sedan sist! Jag har haft sjuklingar i huset i omgångar hela månaden, och massor med annat som behövt få ta min tid.
I morse satt jag och läste ett inlägg hos Magdalena Graaf och det väckte så mycket tankar att jag drabbades av akut skrivlust :-).
Hon publicerade en läsarkrönika om det nya modeordet HEN och genustänk, skrivet av en upprörd studerande. Det var kanske inte så djuplodande utan mer ett sätt för skribenten att akut få avreagera sig, men oj vad intressant det var att kika på kommentarerna! Människor med helt motsatta åsikter som alla "vet" att de har rätt.
Jag kommer inte att bli någon stor anhängare av ordet hen, men jag tycker heller inte att själva ordet är jättedramatiskt. Troligen för att jag också talar finska, och finskans hän betyder ju både hon och han.
När jag läste kommentarerna till läsarkrönikan så slogs jag av hur olika uppfattningar vi alla verkar ha om vad genustänk innebär. Många som retat upp sig på utvecklingen här i Sverige (inklusive jag själv) tycker helt enkelt att pedagogerna ska sluta fåna sig och låta barn vara barn. Låt dem leka med vad de själv vill och klä sig hur de vill, utan att signalera att något är "fel" eller "rätt". Det roliga är ju att genuspedagogerna då säger att "exakt -det är ju just det genuspedagogiken strävar till!"
Så även om vi inte alla är överens, så kan vi kanske enas om att vi önskar att alla barn får utrymme att utvecklas. Personligen tror jag inte att kön är enbart en social konstruktion, vilket verkar vara en förhärskande uppfattning bland många debattörer. Ja, alla är väl medvetna om att vi ser olika ut i kroppen, men jag tror inte att det stannar där. Jag tror att kvinnor och män delvis är olika också om vi ser till hjärnan. Inte bättre eller sämre, men olika. Och det måste vi få vara. Jag tror inte att det är "skadligt" för ett litet barn att få veta att det är en pojke eller en flicka. Det är naturligt och hälsosamt och en viktig del av identiteten.
Däremot vill jag inte att mina barn ska få olika möjligheter i skolan för att de är det ena eller det andra, det är en självklarhet. Det blir fel när "snälla" flickor används som nedlugnande faktorer i bråkiga grupper (vilket förekommer), men detta är heller inte en fråga om kön. Jag har snälla pojkar, och i synnerhet en av dem har ett väldigt milt sinnelag. Han blev placerad mellan klassens två värsta bråkstakar när han gick i trean, och läraren sade rent ut att det var för att han har en lugnande inverkan. FEL!!! Det är inget barns ansvar! Min försiktiga förhoppning är att det ur genusdebatten ska komma fram ett nytt medvetande om sådana här saker, men tyvärr riskerar de riktigt viktiga frågorna hamna i skymundan när något blir modernt och de hippa, intelligenta (?) förståsigpåarna tävlar om att vara mest "upplysta" och progressiva.
Bland oss vanliga föräldrar svämmar det över av historier om tjejer och deras föräldrar som fått kritik av dagis personalen för att barnet inte har könsneutrala kläder (dvs flickan har kjol... I rättvisans namn varför ska traditionell pojkklädsel då vara norm? Kvinnliga pedagoger som inte förstår bättre än så bör skämmas!!!), eller barn som fått sin lek avbruten och omstyrd (flickor bort ur dockhörnan, pojkar in dit osv). En av kommentatorerna på Maggans blogg ställde sig frågan varför det är så gott som bara kvinnor som driver dessa frågor? En fantastisk fråga tycker jag: Vad är det egentligen som ligger bakom? Tror vi på något plan inte att vi duger om vi är kvinnor? Har vi fortfarande inte kommit längre än så?
Det är tur att min blogg ändå är så liten, jag skulle knappast våga ställa de här frågorna om jag visste att "alla" läser den :-). Jag förstår ju att detta är en komplex fråga för många och att den väcker enorma känslor, men ändå... Varför ska vi göra det så svårt?
I många år bestod vår familj av mamma, pappa och en, två och så tre pojkar. Våra killar har alltid vetat att de är just pojkar, men de har sinsemellan varit väldigt olika: haft olika stort behov av fysisk närhet och olika intressen. De har alla haft färgglada kläder, mycket orange och rött, och även rosa. Ingen av dem har tyckt att det varit flickigt. De har inte ens funderat på saken så vitt jag vet. Två av tre söner valde textilslöjd i stället för träslöjd i skolan (den ena som enda kille i sin klass). De har fått bidra med städning och i viss mån matlagning här hemma utan att de reflekterat över det, både min man och jag bidrar ju så det kommer naturligt.
Som små har de fått leka även med dockor, varför skulle de inte det? Men det är klart, dockvagnen förvandlades ju på nolltid till en racerbil... they just couldn't help themselves... Så är det, och så får det vara.
Nu har vi ju också en tjej i familjen, och ja, vi behandlar henne verkligen som en tjej! Hon är verbal och lite kaxig bland människor hon känner, blyg bland främmande (precis som nummer tre av sönerna var). Hon tycker om pysslande lekar och dockor, men också om dinosaurer, och hon älskar att rusa runt tills hon blir svettig. Hon gillar bilar mer än någon av grabbarna gjort i hennes ålder, so what. Hon är ändå en flicka.
Vad vill jag ha sagt? Genustänk som utplånar könen-nej tack!!! Men en sund medvetenhet om vem vi är (inklusive vårt kön), och en förståelse av att både tjejer och killar KAN-ja tack! I'm all for it. Det behöver inte vara konstigare än så.
Och slutligen: jag skulle verkligen önska att vi istället för att gräva ner oss i en sådan här i-landsfråga, ägnade oss mer åt de barn som troligen inte ens kommer att leva så länge att de får uppleva sin egen pubertet. Det ena kanske inte utesluter det andra, men please, låt oss inte enbart snurra runt i vår egen lilla ankdamm... Det blir absurt i längden. Om mina barn svalt och jag hörde vad svenska föräldrar debatterade, så skulle jag troligen tycka att vi är en bunt idioter hela gänget, eller?

Pastasalladslunch på Gränby

Idag har vi en riktig tjejdag. Först blev vi bjudna på frukostfika hos en härlig väninna, och där försvann hela förmiddagen. Istället för att åka hem valde vi sedan att luncha på Gränby. Myspysigt!

Viking Line goes LHCF

Titta vad jag hittade i cafeterian! Jag har ju nuddat vid LCHF tidigare här i bloggen, och lovat att återkomma när jag testat lite... Efter nyår var det dags, men jag började försiktigt med att skala bort allt ljust bröd, chips (som jag annars ätit väldigt sällan), synligt socker osv... Den senaste veckan har jag varit nästan helt kolhydratfri, och jag måste säga att jag är helt lyrisk! Mitt eviga sötsug, som jag haft så länge jag kan minnas, är som bortblåst!!!! Jag förstår knappt att det är möjligt, men tydligen. Min svullna mage som jag av förklarliga skäl inte brukat prata om -ja den är platt och lugn... Jag är övertygad!
Det passar kanske inte alla, men jag vill påpeka att jag förstås inte äter bara ost, korv och ägg, även om det var det som råkade finnas till hands här på färjan ikväll. Eftersom jag går på gym och på sistone har tränat rätt hårt, så äter jag lite kolhydrater, t ex pasta innan träning och trycker i mig nån frukt strax efter passet. Men i övrigt, jag fattar inte att jag inte gjort detta fullt ut tidigare... För jag har ju vetat i många år att jag är kolhydratkänslig/sockerkänslig. Det har bara verkat så radikalt, men sist och slutligen var det ju inte det. Det går lika bra att äta bär i stället för frukt, och jag gillar ju ovanjordsgrönsaker bättre än rotsaker... Nu när jag börjar få kläm på det är det lätt som en plätt!

Vilket FYND!

Jag som älskar att fynda gamla prylar hade blivit alldeles euforisk om jag hittat detta i mitt uthus! Så coolt! Vad spelar det för roll om det är värdefullt eller inte, för upphittaren är det ju helt fantastiskt! Hoppas de lyckas luska reda på storyn bakom :-).

Mot alla odds har startat

Om du inte såg programmet igår, så kan du se det på svtplay. Sevärt!

2012 är igång!

I sju år har jag vetat att 2012 kommer att bli ett väldigt speciellt år. Och nej, det har inget att göra med Mayaindianernas kalender eller något annat apokalyptiskt heller för den delen :-).
Riktigt hur speciellt det skulle bli insåg jag inte förrän året väl började. Det är mycket som börjar falla på plats, och jag ser mer än någonsin hur viktigt det är att jag lägger min tid och mitt fokus på rätt saker. All tid och energi jag investerar i ett område av mitt liv, är ju samtidigt tid och energi borta från annat.
Jag tror inte att jag tänker sluta blogga, men bloggen är en hobby och inget annat, och just nu är det så mycket spännande och roligt som pågår på olika områden, inte minst jobbmässigt.
Min karriär ger mig chansen att både utveckla och utvecklas, att påverka och påverkas, och dessutom blir jag rätt synlig i de sammanhang där jag fungerar som ledare. Då är det så skönt att vara osynlig ibland när jag inte jobbar, vilket förklarar den totala bloggtystnaden under hela jullovet.
Ni som jobbar tillsammans med mig är rätt många (208 personer i den närmaste kretsen senast jag räknade!), och ni kommer ju att vara en del av allt det spännande som händer detta år, så ni missar verkligen ingenting även när jag inte uppdaterar bloggen. Ni andra får helt enkelt ha extra mycket tålamod i år! Stora kramar och ett helt fantastiskt 2012 önskar jag er alla!

För ett år sedan

Den här dagen för ett år sedan bodde vi i huset vi fått låna av våra vänner efter branden, och på ytan var nog allt så vanligt som det kunde vara i den situationen. Men vi var väldigt trötta, och sov nog bort det mesta av jullovet allihop. Folk som känner oss här frågade hur vi kunde vara så lugna och glada mitt i röran, för det var vi ändå på något vis. Ingenting hände ju egentligen... Alla lever vi och mår bra, och nu när det gått drygt ett år sedan incidenten, så bor vi i vårt fina hus och har det så otroligt bra! Jag hittade precis ett foto från den 3 januari ifjol, och som ni ser tycks jag den dagen ha roat mig med att prova makeup :-).