Fredagsmys à la Prinsessan

Ååh, det regnar vattenpölar! ropar lilla damen förtjust när det iskalla regnet/snöslasket börjar vräka ner. Så nu är eftermiddagen räddad. Jag fryser...

HEN

Nu var det länge sedan sist! Jag har haft sjuklingar i huset i omgångar hela månaden, och massor med annat som behövt få ta min tid.
I morse satt jag och läste ett inlägg hos Magdalena Graaf och det väckte så mycket tankar att jag drabbades av akut skrivlust :-).
Hon publicerade en läsarkrönika om det nya modeordet HEN och genustänk, skrivet av en upprörd studerande. Det var kanske inte så djuplodande utan mer ett sätt för skribenten att akut få avreagera sig, men oj vad intressant det var att kika på kommentarerna! Människor med helt motsatta åsikter som alla "vet" att de har rätt.
Jag kommer inte att bli någon stor anhängare av ordet hen, men jag tycker heller inte att själva ordet är jättedramatiskt. Troligen för att jag också talar finska, och finskans hän betyder ju både hon och han.
När jag läste kommentarerna till läsarkrönikan så slogs jag av hur olika uppfattningar vi alla verkar ha om vad genustänk innebär. Många som retat upp sig på utvecklingen här i Sverige (inklusive jag själv) tycker helt enkelt att pedagogerna ska sluta fåna sig och låta barn vara barn. Låt dem leka med vad de själv vill och klä sig hur de vill, utan att signalera att något är "fel" eller "rätt". Det roliga är ju att genuspedagogerna då säger att "exakt -det är ju just det genuspedagogiken strävar till!"
Så även om vi inte alla är överens, så kan vi kanske enas om att vi önskar att alla barn får utrymme att utvecklas. Personligen tror jag inte att kön är enbart en social konstruktion, vilket verkar vara en förhärskande uppfattning bland många debattörer. Ja, alla är väl medvetna om att vi ser olika ut i kroppen, men jag tror inte att det stannar där. Jag tror att kvinnor och män delvis är olika också om vi ser till hjärnan. Inte bättre eller sämre, men olika. Och det måste vi få vara. Jag tror inte att det är "skadligt" för ett litet barn att få veta att det är en pojke eller en flicka. Det är naturligt och hälsosamt och en viktig del av identiteten.
Däremot vill jag inte att mina barn ska få olika möjligheter i skolan för att de är det ena eller det andra, det är en självklarhet. Det blir fel när "snälla" flickor används som nedlugnande faktorer i bråkiga grupper (vilket förekommer), men detta är heller inte en fråga om kön. Jag har snälla pojkar, och i synnerhet en av dem har ett väldigt milt sinnelag. Han blev placerad mellan klassens två värsta bråkstakar när han gick i trean, och läraren sade rent ut att det var för att han har en lugnande inverkan. FEL!!! Det är inget barns ansvar! Min försiktiga förhoppning är att det ur genusdebatten ska komma fram ett nytt medvetande om sådana här saker, men tyvärr riskerar de riktigt viktiga frågorna hamna i skymundan när något blir modernt och de hippa, intelligenta (?) förståsigpåarna tävlar om att vara mest "upplysta" och progressiva.
Bland oss vanliga föräldrar svämmar det över av historier om tjejer och deras föräldrar som fått kritik av dagis personalen för att barnet inte har könsneutrala kläder (dvs flickan har kjol... I rättvisans namn varför ska traditionell pojkklädsel då vara norm? Kvinnliga pedagoger som inte förstår bättre än så bör skämmas!!!), eller barn som fått sin lek avbruten och omstyrd (flickor bort ur dockhörnan, pojkar in dit osv). En av kommentatorerna på Maggans blogg ställde sig frågan varför det är så gott som bara kvinnor som driver dessa frågor? En fantastisk fråga tycker jag: Vad är det egentligen som ligger bakom? Tror vi på något plan inte att vi duger om vi är kvinnor? Har vi fortfarande inte kommit längre än så?
Det är tur att min blogg ändå är så liten, jag skulle knappast våga ställa de här frågorna om jag visste att "alla" läser den :-). Jag förstår ju att detta är en komplex fråga för många och att den väcker enorma känslor, men ändå... Varför ska vi göra det så svårt?
I många år bestod vår familj av mamma, pappa och en, två och så tre pojkar. Våra killar har alltid vetat att de är just pojkar, men de har sinsemellan varit väldigt olika: haft olika stort behov av fysisk närhet och olika intressen. De har alla haft färgglada kläder, mycket orange och rött, och även rosa. Ingen av dem har tyckt att det varit flickigt. De har inte ens funderat på saken så vitt jag vet. Två av tre söner valde textilslöjd i stället för träslöjd i skolan (den ena som enda kille i sin klass). De har fått bidra med städning och i viss mån matlagning här hemma utan att de reflekterat över det, både min man och jag bidrar ju så det kommer naturligt.
Som små har de fått leka även med dockor, varför skulle de inte det? Men det är klart, dockvagnen förvandlades ju på nolltid till en racerbil... they just couldn't help themselves... Så är det, och så får det vara.
Nu har vi ju också en tjej i familjen, och ja, vi behandlar henne verkligen som en tjej! Hon är verbal och lite kaxig bland människor hon känner, blyg bland främmande (precis som nummer tre av sönerna var). Hon tycker om pysslande lekar och dockor, men också om dinosaurer, och hon älskar att rusa runt tills hon blir svettig. Hon gillar bilar mer än någon av grabbarna gjort i hennes ålder, so what. Hon är ändå en flicka.
Vad vill jag ha sagt? Genustänk som utplånar könen-nej tack!!! Men en sund medvetenhet om vem vi är (inklusive vårt kön), och en förståelse av att både tjejer och killar KAN-ja tack! I'm all for it. Det behöver inte vara konstigare än så.
Och slutligen: jag skulle verkligen önska att vi istället för att gräva ner oss i en sådan här i-landsfråga, ägnade oss mer åt de barn som troligen inte ens kommer att leva så länge att de får uppleva sin egen pubertet. Det ena kanske inte utesluter det andra, men please, låt oss inte enbart snurra runt i vår egen lilla ankdamm... Det blir absurt i längden. Om mina barn svalt och jag hörde vad svenska föräldrar debatterade, så skulle jag troligen tycka att vi är en bunt idioter hela gänget, eller?