Roligt kalas idag!

Vi har varit på tvåårskalas idag. Kameran glömde jag hemma, men du hittar fina bilder här. Den finfina och jättegoda tårtan har vår vän Anna gjort

Tacksamhetsövning

I går kväll när vi hade vänner på besök, pratade vi om hur lyckligt lottade vi är här i Norden. Visst har vi våra ups and downs, och självklart är det så att vi även här kan råka ut för sjukdom, olyckor och elände...
Men ändå: att vara född i den här delen av världen är ju rena himmelriket. Tänk om jag vore fyrabarnsmamma i Damaskus? Eller hos Badifolket i Nepal... Eller... you get the picture, right?

Att vara tacksam är en vana som jag ibland kan behöva träna på. Ibland är det ju lätt, när allt går som en dans, och ibland är det inte lika lätt. Hur som helst är det säkerligen hälsosamt att uttrycka tacksamhet i alla omständigheter.

Tack för att jag är frisk och stark
Tack för att jag har fyra vackra, friska, smarta barn
Tack för att jag bor i mina drömmars hur och får se det växa fram bit för bit
Tack för alla mina kollegor och mitt jobb
Tack för pelargonerna i mitt fönster
Tack för att snön smälter ute på gården
Tack för att maken har påsklov -och för att han finns i mitt liv! <3
Tack för mina fårskinnstofflor
Tack för familj och vänner i Finland -jag saknar er...
Tack för att jag har människor att sakna
Tack för äggen till frukost idag
Tack för det rosa ljuset jag köpte igår

Ja det ser fånigt ut i text, men tack i alla fall :-)!

Nu är jag här igen

För mitt eget höga nöjes skull och av ingen annan anledning... Surfade runt ikväll och såg att Engla som jag följt i flera år fått en massa (konstruktiv, och inte så konstruktiv) kritik när hon bett om tips från sin läsare. Då kände jag att, oj vad skönt att man inte är en stor bloggare, utan en okänd amatör som bloggar när och om man själv vill, och inte för någon annans skull. Jag blev lite inspirerad, av någon konstig anledning, för det var faktiskt Engla (och några till) som fick mig att vilja ha en egen blogg för flera år sedan. Så, okej, jag ger det en chans nu igen. Har supermycket jag vill göra i år, så jag lovar inget om hur ofta och mycket jag bloggar, men har nu i alla fall bestämt ATT jag bloggar igen.
Trist med blogginlägg utan bild, men jag har inte listat ut hur jag får det att funka i iPaden. Återkommer.

Att blogga eller inte blogga...

2012 blev inget bloggår för mig. Vet inte om 2013 blir det heller... samtidigt är jag inte beredd att lägga ner. Bloggen är ju som en dagbok, otroligt dyrbar när man blickar tillbaka! Ni vet vad jag menar, alla ni som bloggar.
Men å andra sidan: jag vet verkligen inte om jag lyckas ta mig över trösklarna:

För det första detta med bildhantering, bloggverktyg och allt annat tekniskt... Jag har fortfarande inte lyckats lära mig det. Byt bloggverktyg säger ni då. Tja, jag vet inte. Har provat både wordpress och blogg. se, men blir bara mer förvirrad. Det är en sådan enorm ansträngning varje gång jag ska ha ut nåt. Nu när jag inte bloggat på ett tag har jag ingen aning om hur man gör igen... Därav den fula bloggdesignen.
Jag ska avslöja omfattningen av mitt handikapp: för ett tag sedan lanserades en fantastisk sajt där jag har möjlighet att berätta om mitt liv som egen företagare med det varumärke jag representerar: ilovemymk.se
Min fantastiska kollega Tua har berättat sin story på den finska sajten, dock på svenska eftersom hon är finlandssvensk, och jag är så stolt över henne!
Jag har fått frågor om när jag ska lägga upp mitt bidrag, men sanningen är att jag inte ens har börjat... Och ändå är allt förberett. Så då förstår du att bloggandet är en historia för sig.

För det andra: hur offentlig vill jag vara? Hur tänker andra om den biten? Vissa verkar fundera väldigt lite på det, eller så har de en så genomtänkt strategi att det inte märks alls. Andra, som jag funderar mer på de här sakerna, och i vissa fall leder det ju till att de slutar blogga över huvudtaget.

Ja, så går tankarna i mitt huvud idag. Få se var jag landar, om jag landar :-).

Dags för förändring och förnyelse!

När jag började blogga för tre år sedan kändes Viviannes Värld helt rätt! Sedan dess har mycket förändrats, förstås. Konstigt vore det annars.
En sak jag inte varit helt bekväm med det senaste året, är att allt flera bloggnamn nu innehåller bloggarens namn +Värld. Bland dessa bloggar finns det åtminstone en som är rätt stor, och fastän jag själv vet att jag hann före vissa andra med mitt bloggnamn, så har jag länge nu känt mig som en liten copycat...

Så, nu startar jag mariavivianne i stället. Det känns bra! Jag tar det långsamt, och när jag är redo kommer jag att länka över från den gamla bloggen. Men det är ingen brådska :-).

Just nu är den nya bloggen min lilla hemlis!

Fin present!

Igår kväll fick jag detta supersöta halsband i present av dessa och dessa underbara människor! TACK!
Jag önskar er en helt underbar sommar!

Fler fina saker hittar du här.

Shanghai

Det är inte klokt vad dagarna går fort! En hel månad har gått sedan jag var i Shanghai, och idag pluggade jag in kameran i datorn och tittade mina foton från resan för första gången...
Jag tar alltid lite underliga bilder. För det första är jag ingen strålande fotograf, och för det andra tycker jag att det mest intressanta är människor. Främmande människor får man förstås fota med en viss försiktighet och/eller fråga om lov. Jag ska lägga ut mer bilder vartefter, men här kommer några snapshots från staden.

I en stad med 24 miljoner invånare finns det gott om arbetskraft. Bl a dessa städande män och kvinnor som fanns överallt!!! Inte minsta tuggummi fick ligga kvar på trottoarerna längs huvudstråken där vi för det mesta rörde oss.

I Jadebuddhans tempel använde de till och med maskin för att tvätta stenplattorna utomhus. En enorm kontrast till den fruktansvärda misär vi såg utanför templet: tiggare i skaror, handikappade, lemlästade barn och vuxna som nästan kastade sig över oss. Svårt att hantera och hjärtat bara grät när man var tvungen att rädda sig undan dem in i turistbussen. Vi var strängeligen förbjudna att ge något till någon... Och jag kan på sätt och vis förstå varför: samtidigt som vi led så med dessa stackars människor, så visade deras sätt ganska tydligt på att tiggeriet var en business, mer än något annat. Men barnen, barnen: man skulle ju vilja ta dem alla med hem!

Shanghaineserna (vår guide var engelsktalande, och hon kallade sig för det mesta "Shanghainese", inte Chinese) var väldigt coola och snygga, speciellt de yngre. Varuhusen var överfulla med lyxiga varor, till högre priser än här hemma faktiskt: H&M, GAP, Guess -you name it... Vi handlade ju inte så mycket i varuhusen, utan mest i så kallade Copymarkets och på Skrädderimarknader. Hur skoj som helst!

Uniformerade vakter och poliser var ungefär lika vanliga som städare. De var flitiga på att dela ut böter också :-).

Om du vill köpa den här skyskrapan  till höger så kan du ringa 5118 3333. Det står på banderollen mitt på huset. Fast du bör kunna kinesiska, de var inte särskilt engelsktalande av sig. Inte ens taxichaufförerna kunde läsa västerländska bokstäver, så vart vi än åkte fick vi ta med oss lappar skrivna på kinesiska av vår fantastiska guide. Annars hade vi knappast hittat hem än :-).

Detta är vår guide. Vi älskade henne! Hon är trettio år gammal och enda barnet. Hon bor med sina föräldrar och det var de som bestämde att hon skulle utbilda sig till guide på universitetet. Hon kan, enligt egen utsago, inte städa eller laga mat för det sköter hennes mamma, medan hon jobbar för familjens försörjning. Hon gav oss lite gossip och berättade att hon har en expojkvän från en annan stad långt borta. Han är också enda barnet med ansvar för sina föräldrar. Det var en olöslig ekvation med två föräldrapar från olika delar av landet så de älskande fick inte varandra. Inga happy endings i sikte här inte.